New Journalism

Journalistens främsta ansvar är skriva sanningen, vara objektiv. Att rapportera det som sker, inte förvränga eller hitta på. Problemet är att världen inte är svart och vit, vad som är sant är inte alltid självklart. Kravet på objektivitet är inte heller alltid lätt att hålla fast vid. Sanning kan alltid modifieras, all fakta behöver inte presenteras, omständigheter kan vinklas. Men någonstans går självklart gränsen för fiktion, någonstans slutar ett reportage vara en beskrivning av verkligheten. Diskussionen har pågått i flera decennier nu. New Journalism, litterär journalistik. Ett sätt att göra nyheter mer mänskliga och verkliga.
Jag trillade över ”El Choco” av en slump under bokrean. Så det var ganska förutsättningslöst jag började läsa om Jonas Andersson, svensken i det bolivianska fängelset. Han var, det man kallar, en vanlig svensk kille som hamnat i fel. Droger, alkohol och kriminalitet. För att reda ut de skulder han dragit på sig gick han med på att smuggla kokain från Bolivia till Sverige. Detta är början på tre års helvete. Jonas hamnade på San-Pedro, ett överfullt fängelse i centrala La Paz. En plats där makten låg hos de som hade pengar, de som kände systemet och hade viktiga. Innanför murarna hade polisen ingen kontroll alls och det var fångarnas lagar som gällde. Vi får följa Jonas från första natten i häktet, genom rättegångar och processer han inte förstår och resan mot friheten. Anpassningen, hur han hittar kärleken och till och med bildar familj. Samtidigt ger boken en bild av Bolivias politiska och ekonomiska situation. Ett land präglat av korruption och politiska spel.
Först och främst är det en gripande historia, som läsare fångas man av de människoöden man möter. Inte bara Jonas utan också hans flickvän och medfångarna. Vilka enorma orrättvisor de människorna lever under. Men det blir ändå inte så att det är en snyfthistoria. Ingen som inte är det utmålas som offer. Det ska sägas att inte är Jonas själv som skrivit boken utan Markus Lutteman. De träffades 2003 då Markus besökte San-Pedro, under en guidad tur i fängelset. Tillsammans har de fångat atmosfären inte bara i fängelset utan också landets. Lutteman får nästan fängelset att framstå som en miniatyr av Bolivia. En svidande kritik mot världspolitiken, både inom landets gränser och utanför.
Boken är en dokumentär, helt klart. Men jag tycker att det är en viss gradskillnad i mellan de avsnitt som handlar om Jonas och de som handlar om Bolivia. När händelser utanför murarna, som upploppen mot regeringen, beskrivs har de en starkare dokumentär ton. Medan de andra är av en mer personlig natur. Detta beror säkert på att det mesta där är baserat på intervjuer med Jonas och hans fru Deysi. Men man är hela tiden medveten om att det är en dokumentär och inget annat, får aldrig en känsla av att det är fiktion man läser. Som läsare får man verkligen känslan av att det är Jonas som berättar. Så man skulle kalla ”El Choco” för journalistisk litteratur.
Som jag skrev tidigare är sanningen en av pelarna för god journalistik. Något som jag anser att man aldrig får bortprioritera. Gör man anspråk på sanningen får man inte ändra den. Fördelen med denna typ av journalistik är att det blir personlig. Jag tror inte en traditionell artikel i om Jonas hade fått något större utrymme i någons vardag. Inte heller rapporteringen från Bolivia från den här perioden har lämnat några djupare spår. Men gör man en berättelse av en händelse, om man visar som är inblandade, får man en större genomslagskraft. Jag har tänkt en del kring om detta gör att man till och med har ett större ansvar gentemot sina läsare än annars. Hävdar man som författare att delar av berättelsen är sann blir det lätt att allt blir sant. Det kan ge en förvriden bild av människor, företag eller historiska händelser. Man måste som författare och förläggare vara mycket tydliga med vad det är man publicerar. Gällande källkritik så anser jag att alla källor ska redovisas i största möjliga utsträckning, naturligtvis ska inte personer som yttrat sig komma till skada. Men man ska kunna leta upp och granska den fakta som redovisas. Ofta är dessa berättelser av personlig karaktär och därmed svåra att ifrågasätta. Det krävs enormt mycket på benen om man ska anklaga någon för att ljuga, det är ju den personen egna ofta svåra upplevelser men ger sig på. För att öka trovärdigheten kan författare ge andra versioner få plats, vilket kanske i slutänden till och med stärker den egna.
Detta är till sist ändå en form av journalistik som jag uppskattar. Det är ett sätt att fånga läsare kring ämnen som annars kan vara svåra att ta till sig. Det är ett komplement till den ”vanliga” journalistiken som kan fördjupa och förklara på ett sätt som inte hinns med annars. Om det används på rätt sätt – precis som all annan journalistik.