New Journalism

Journalistens främsta ansvar är skriva sanningen, vara objektiv. Att rapportera det som sker, inte förvränga eller hitta på. Problemet är att världen inte är svart och vit, vad som är sant är inte alltid självklart. Kravet på objektivitet är inte heller alltid lätt att hålla fast vid. Sanning kan alltid modifieras, all fakta behöver inte presenteras, omständigheter kan vinklas. Men någonstans går självklart gränsen för fiktion, någonstans slutar ett reportage vara en beskrivning av verkligheten. Diskussionen har pågått i flera decennier nu. New Journalism, litterär journalistik. Ett sätt att göra nyheter mer mänskliga och verkliga.
Jag trillade över ”El Choco” av en slump under bokrean. Så det var ganska förutsättningslöst jag började läsa om Jonas Andersson, svensken i det bolivianska fängelset. Han var, det man kallar, en vanlig svensk kille som hamnat i fel. Droger, alkohol och kriminalitet. För att reda ut de skulder han dragit på sig gick han med på att smuggla kokain från Bolivia till Sverige. Detta är början på tre års helvete. Jonas hamnade på San-Pedro, ett överfullt fängelse i centrala La Paz. En plats där makten låg hos de som hade pengar, de som kände systemet och hade viktiga. Innanför murarna hade polisen ingen kontroll alls och det var fångarnas lagar som gällde. Vi får följa Jonas från första natten i häktet, genom rättegångar och processer han inte förstår och resan mot friheten. Anpassningen, hur han hittar kärleken och till och med bildar familj. Samtidigt ger boken en bild av Bolivias politiska och ekonomiska situation. Ett land präglat av korruption och politiska spel.
Först och främst är det en gripande historia, som läsare fångas man av de människoöden man möter. Inte bara Jonas utan också hans flickvän och medfångarna. Vilka enorma orrättvisor de människorna lever under. Men det blir ändå inte så att det är en snyfthistoria. Ingen som inte är det utmålas som offer. Det ska sägas att inte är Jonas själv som skrivit boken utan Markus Lutteman. De träffades 2003 då Markus besökte San-Pedro, under en guidad tur i fängelset. Tillsammans har de fångat atmosfären inte bara i fängelset utan också landets. Lutteman får nästan fängelset att framstå som en miniatyr av Bolivia. En svidande kritik mot världspolitiken, både inom landets gränser och utanför.
Boken är en dokumentär, helt klart. Men jag tycker att det är en viss gradskillnad i mellan de avsnitt som handlar om Jonas och de som handlar om Bolivia. När händelser utanför murarna, som upploppen mot regeringen, beskrivs har de en starkare dokumentär ton. Medan de andra är av en mer personlig natur. Detta beror säkert på att det mesta där är baserat på intervjuer med Jonas och hans fru Deysi. Men man är hela tiden medveten om att det är en dokumentär och inget annat, får aldrig en känsla av att det är fiktion man läser. Som läsare får man verkligen känslan av att det är Jonas som berättar. Så man skulle kalla ”El Choco” för journalistisk litteratur.
Som jag skrev tidigare är sanningen en av pelarna för god journalistik. Något som jag anser att man aldrig får bortprioritera. Gör man anspråk på sanningen får man inte ändra den. Fördelen med denna typ av journalistik är att det blir personlig. Jag tror inte en traditionell artikel i om Jonas hade fått något större utrymme i någons vardag. Inte heller rapporteringen från Bolivia från den här perioden har lämnat några djupare spår. Men gör man en berättelse av en händelse, om man visar som är inblandade, får man en större genomslagskraft. Jag har tänkt en del kring om detta gör att man till och med har ett större ansvar gentemot sina läsare än annars. Hävdar man som författare att delar av berättelsen är sann blir det lätt att allt blir sant. Det kan ge en förvriden bild av människor, företag eller historiska händelser. Man måste som författare och förläggare vara mycket tydliga med vad det är man publicerar. Gällande källkritik så anser jag att alla källor ska redovisas i största möjliga utsträckning, naturligtvis ska inte personer som yttrat sig komma till skada. Men man ska kunna leta upp och granska den fakta som redovisas. Ofta är dessa berättelser av personlig karaktär och därmed svåra att ifrågasätta. Det krävs enormt mycket på benen om man ska anklaga någon för att ljuga, det är ju den personen egna ofta svåra upplevelser men ger sig på. För att öka trovärdigheten kan författare ge andra versioner få plats, vilket kanske i slutänden till och med stärker den egna.
Detta är till sist ändå en form av journalistik som jag uppskattar. Det är ett sätt att fånga läsare kring ämnen som annars kan vara svåra att ta till sig. Det är ett komplement till den ”vanliga” journalistiken som kan fördjupa och förklara på ett sätt som inte hinns med annars. Om det används på rätt sätt – precis som all annan journalistik.

Pressetik

När jag i veckan satte mig för att läsa atiklarna från DN och Sydsvenskan trodde jag att svaret var enkelt. Jag har länge varit skeptiskt till tidningar och andra medier som publicerar för mycket information. Har ofta tyckt att man exploaterat offer, gärningsmän och andra iblandade i syfte att sälja lösnummer. Så det var med det i bakhuvudet som jag började fundera kring vad som är allmänhetens intresse, rätt och fel.



I Malmö-fallet som tas upp i radioprogrammet "Medierna" sätts verkligen frågan under lupen. En man har blivit mördad och de misstänka är två unga män inte ens fyllda 18 år. Offret levde som öppet homosexuell och de gärningsmännen är båda aktiva i sin församling och i sin tro. Vad ska man publicera? Det finns många faktorer att ta hänsyn till. Gärningsmännens ålder, det faktum att polisen ännu inte hade gjort några direkta kopplingar till ev hatbrott. Frågan är också känslig ur ett samhällsperspektiv. Att det uppstår diskussion kring hatbrott är positivt men det är inte skäl nog att utnyttja både offer och de misstänka. Utifrån de etiska spelreglerna skulle jag, om jag varit ansvriga utgivare, valt att vara ganska restriktiv. Det är svårt att bortse ifrån att killarnas religiösa bakgrund kan ha varit en av faktorerna som ledde fram till mordet. Därför bör man ta upp det men inte sätta det som en central del av artikeln. Utan presentera det mer som en av de teorier polisen arbetar utifrån. Det samma gäller naturligtvis offrets sexuella läggning. Jag tror att publiceringen av namn eller andra identifieringsuppgifter kan göra mer skada än gott i det här fallet. Det gäller att hitta en balans mellan de olika punkterna i de etiska spelreglerna. Punkt 1 där man säger att media ska erbjuda läsaren en korrekt och allsidig nyhetsförmedling. Punkt 15 där man tar upp namnpublicering ch påpekar att man ska vara försiktig och noga överväga konsekvenserna. Ligger det verkligen i allmänhetens intresse att veta vilka de inblandade är. Nej, inte i detta fallet anser jag. Genom att publicera alltför detaljerade uppgifter skulle inte bara de misstänka skadas utan också deras anhöriga. Särskilt i ett skede av utredningen då man ännu inte gjort några gripanden.



Vad som ligger i allmänhetens intresse avgör väl egentligen av allmänheten. Jag kan förstå hur Stig Hadenius tänker då han säger att namnpublicering kan bidra till att brottslingar åker fast eller inte faller tillbaka i kriminalitet. Men att påstå som han gör att det skyddar allmänheten tycker jag är naivt. Det är möjligt att en viss form av kriminalitet försvinner men det dyker genast former. Kriminella, ligor eller enskilda skulle bara jobba ännu hårdare för att inte upptäckas. Se på länder där man redan nu publicerar namn och bild tidigt och utan säkra bevis. De har inte lägre kriminalitet än något annat land. Jag håller också med om det som sägs i "Medierna" om medias roll. Journalister ska inte ägna sig åt att döma utan åt att granska. Det är vad som ligger i allmänhetens intresse.

Jag tror att det, i en diskussion som denna, är lätt att fastna i en populistisk fälla. Den värld vi lever i är full av krig mot terror, krig mot droger krig mot än det ena än det andra. Människan behöver fasta punkter. Jag tror vi har ett behov av att kategorisera, stoppa in andra i ett bestämt fack. Inte bara andra männsikor utan företeelser i livet runt oss. Vi behöver ha en förklaring för att kunna begripa och fortsätta våra liv. Det är lite som att sova med lampan tänd. När man skriver att männen hade religiösa motiv för att mörda mannen i Malmö är det enklare att förstå. Och enklare att distanisera sig ifrån det så man kan fortsätta sin vardag. Skulle man publicera namn och bild på misstänka gärningsmän, offer eller vittnen tror jag att man skulle vagga in människor i en falsk trygghet.

De etiska ställningstaganden man ställs inför avgörs av vilken sorts nyhet man vill förmedla. Och det kommer fortsätta vara upp till varje tillfälle och varje ansvarig utgivare. Det är en balansgång mellan olika intressen. Jag tycker första punkten i de etiska spelreglerna fångar essensen bra: "Massmedienas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling"